Brevet forts.

Eld upphör.
På hösten 1944 tog kriget slut. Jag hade då varit hos Ella och Gustav i ett halvt år.
Jag minns som om det var i går. Gustav och jag höll på att köra gödsel till ”snipen”, ett gärde vi hade någon kilometer bort. När vi hade kommit ungefär halvvägs kom Ella gråtande på sin cykel.
”Kriget är slut – det är fred” tryckte hon fram emellan snyftningarna.
Detta var naturligtvis en jättestor och efterlängtad händelse och som skulle ändra på livet för många människor, både för dem som upplevt kriget på nära håll och även för dem i omvärlden.

Höskörd tillsammans med Gustavs syster Ebon. Trampbilen fick jag av Hagmans barn på
Anneberg, efter det att de hade slängt den. Den hade jag roligt med, men den var oftast
sönder. På bilden också Ella och Gustav och jag.

Mina mammor
Aiti kom till Sverige en gång och hälsade på. Det var vid Lenas bröllop. Här tillsammans
med Ella.(Ella till vänster). Detta var enda tillfället då jag träffade min biologiska mamma sedan jag lämnade Finland.
Hon är nu död sedan många år. Min syster Lena är också död.

 

Gustav, Aatto, Lena, Ella och Aiti i stora rummet i Dimbo. Aatto, min bror har jag träffat vid ett par tre tillfällen.
Bl.a kom han och hälsade på oss en vinter då vi bodde på Gran Canaria.